Okej, jag erkänner det. När min svenska sambo föreslog att vi skulle “göra julbordsrundan” i år trodde jag det handlade om att besöka släktingar. Tre veckor och åtta restaurangbesök senare sitter jag här, 5 kilo tyngre och betydligt klokare om svensk julmat. Här är min guide till Stockholms bästa julbord – sett genom ögonen på någon som fortfarande inte fattar grejen med lutfisk.
Första stoppet var Riddarhuset, mest för att min tjej sa att “vi måste börja med något klassiskt”. Klassiskt var ordet. Jag gick vilse två gånger innan jag hittade toaletten i de enorma salarna. Men alltså, att äta julmat omgiven av 700 års historia är något speciellt. En äldre herre vid bordet bredvid förklarade pedagogiskt skillnaden mellan fem olika sorters sill för mig. Jag nickade artigt och tog mer köttbullar.
På Hotell Furusund gjorde vi misstaget att åka ut en fredag i början av december. Halva Stockholms finansbransch verkade ha sitt julbord samma kväll. Men lokationen! Mitt första möte med svensk skärgård i vinterskrud. Tog ungefär 300 bilder som mina Instagram-följare säkert är less på vid det här laget. Maten var fantastisk – särskilt när kocken förklarade att de gör allt från grunden. “Even the mustard?” frågade jag. “Especially the mustard”, svarade han stolt.
Trattorian blev min personliga favorit, och ja, jag vet att det är fusk att gilla den italienska tolkningen bäst. Men lyssna – när du växte upp med mormoders lasagne istället för Janssons frestelse så känns det helt logiskt att kombinera båda kulturerna. Deras vitlöksdoftande rostad potatis vid sidan av den traditionella julskinkan? Genius. Min sambo himlade med ögonen när jag tog en tredje portion av deras saffransrisotto, men vad ska man göra?
Sen kom Edward Bloms Edsbacka krog. Jag hade googlade honom innan och blev lite starstruck. Killen är tydligen någon sorts mat-kändis här? Hans julbord är som om någon tog det klassiska svenska julbordet och sa “vad händer om vi gör allt 20% mer extra?” Det funkade. Speciellt deras ägghalvor med löjrom och dill – varför har ingen berättat för mig om löjrom tidigare?!
Lasse i Parken gav mig den där Hallmark-julfilmskänslan. Snö, check. Mysigt torp från 1700-talet, check. Sprakande eldstad, check. Jag väntade nästan på att Hugh Grant skulle dyka upp. Men seriöst, deras hemrökta fisk och det faktum att de bara tar emot ett begränsat antal gäster gjorde hela upplevelsen intim och speciell. Min svenske kollega Björn blev nästan tårögd när han smakade deras mumma – tydligen “precis som farmor brukade göra”.
Bockholmen lärde mig något viktigt: svenskar tar sin spädgris på allvar. Mycket allvar. Såg fullvuxna människor köa i tio minuter för att få sin bit trancherad precis rätt. Och ja, det var värt det. Platsen ligger dessutom närmare stan än man tror – perfekt för oss som bor i innerstan men vill känna oss lantliga för en kväll.
När vi kom till Pas d’Art hade jag lärt mig navigera ett julbord som ett proffs. Eller tja, nästan. Här serveras allt vid bordet vilket kändes ovant men skönt – ingen kökaos, ingen stress över att missa något. Elegant och kontrollerat, lite som svenskar själva? (Sorry, kunde inte låta bli.) Deras presentation var dock något av det snyggaste jag sett – varje tallrik som ett konstverk.
Avslutade säsongen på Lux dag för dag precis innan jul. Vid det laget kunde jag faktiskt skilja på olika sorters sill (prestanda!) och hade till och med börjat uppskatta den där underliga dillsåsen ni häller över ALLT. Deras egenbryggda juleöl var farligt god – frågade om receptet men fick bara ett mystiskt “familjehemlighet” till svar. Typiskt svenskt.
Sista helgen innan jul satt vi på Waxholms Hotell och jag insåg att jag faktiskt kommer sakna detta. Inte bara maten (okej, mest maten) utan hela ritualen. Sättet svenskar samlas kring dessa bord, hur alla har sina favoriter de rusar till först, diskussionerna om vems mormor som gjorde bästa kålrotslådan. Det är tradition på ett sätt jag inte är van vid.
Några överlevnadstips från en novis: Skippa förrätten om någon erbjuder – du kommer behöva utrymmet. Glöggen är starkare än den smakar. Och ja, du förväntas faktiskt smaka på alla 14 sorters sill, även om du egentligen bara vill ha köttbullarna.
Min svenska julbordsresa är över för i år, men jag är redan taggad på nästa säsong. Har hört rykten om något som kallas “påskbord”? Snälla säg att det inte innehåller lika mycket fisk…
PS: Till alla som undrar – jo, jag provade lutfisken. En gång. We shall never speak of it again.
